TILLBAKA TILL BLOGGEN

Om mig som skriver

 
 
 






Anna, en tjej på 40 år som bor i lilla Fagersta i Västmanland.



Jag skriver varje dag ( nästan ) i min blogg om hur det är att ha ett barn med diagnos hjärntumör.
I första hand för att det är bra terapi för min egen del ( sorterar i mitt kaotiska huvud ), men också för att vänner, nära o kära, bekanta och alla som vill ska få möjlighet att kunna följa Melwin och vår familj i kampen mot denna djävulska sjukdom, i med – och i motgång.

Men jag skriver också om hur det är att leva med många barn, skilsmässa, varannan vecka köret, att bli lämnad när man är gravid och hur livet som sexbarnsmamma ser ut.

 

Vem är jag då???

 

Har inte alltid bott i Fagersta…

Mina första 13 år bodde jag i Bålsta, sedan blev det pyttelilla Karbenning ( i närheten av Norberg om det är till mer hjälp ).

Men efter att jag tagit studenten for jag utomlands i några år. Först Belgien, sen en sväng till England.

Hamnade efter det i Sverige igen och bosatte mig i Norrköping.

Efter ett par år i Norrköping ville jag ”lite” närmre hemåt och det fick bli Borlänge i tre år, innan jag till sist landade i Fagersta.

 

Har fyra gossar från tidigare relationer...


Robin -02, Albin -03, Melwin -06, Vincent -08







Mina små prinsar, Melwin, Vincent, Albin, Robin <3<3<3<3





Tillsammans med Lasse har jag två minisar, Filippa -12 och Milton -13

 

 

 

 Filippa <3

 

 

 

 

Milton <3

 

 

Bor för närvarande i en lägenhet på stan, ganska stor sådan, men ändå för liten för den här familjen.

 

Så vi letar febrilt efter nytt boende, helst ett stort hus!!!




Till familjen hör också den lilla kattflickan Fiffi och hennes katt bebis Mimmi, samt kaninerna Fux, Snövit och Ninis.







Fiffi, född 26 juni 2011



 

 

Innan jag fick en massa barn jobbade jag i resebranschen. Men eftersom pojkarna kommit ganska så tätt, har jag varit hemma i stort sett hela tiden sedan ”kronprins” Robin föddes.

Aug 2008 fick vi det fruktansvärda beskedet att vår son Melwin drabbats av en elakartad hjärntumör.

Har därför också varit hemma en längre tid p g a Melwins olika behandlingar och långa väg tillbaka.

Eftersom jag fått barn väldigt tätt, så har varit föräldraledig väldigt länge *Love it*

 

 

 

 

 

 
Klicka på länken och du kan läsa min berättelse om första tiden med Melwins sjukdom;
http://www.barncancerfonden.se/Motesplats/Min-Historia/Lasarnas-berattelser/Min-story/

 




 

 

Fem månader har gått…

Fem månader sedan Lasse flyttade härifrån, fem månader sedan vi slutade vara sambos.

Jag vet att jag varit tyst, knappt pratat om detta, inte bloggat om ämnet, bara varit tyst…

Har inte vetat vad jag skulle berätta, har inte vetat någonting faktiskt.

Fem månader av total ovisshet och jag har fullkomligt pendlat mellan hopp och förtvivlan.

 

Fem månader som jag har försökt, lagt ner all min kraft och energi på en enda sak…

Jag vill ha honom här, hos mig, hos oss, jag vill vara familj…igen!!!

Har försökt så hårt, försökt att säga, att visa, att skriva, har gjort allt som står i min makt för att visa denna man att jag älskar honom, över allt annat, hur mycket han betyder för mig, att jag saknar honom så det gör ont ända in i hjärteroten.

Att han fattas oss alla, barnen, mig, ja till och med katterna tycker nog att det är lite tomt utan hans snarkningar och varma kropp i sängen.

Det gör så ont att veta att även mina minsta små aldrig kommer att få ha mamma o pappa under samma tak, att även de kommer att byta boende, leva på två ställen, hit och dit…

Även dessa två små kommer jag inte få träffa 100%, jag måste dela, det suger, det är onaturligt, det är inte så det ska vara!!!

Ingen mår bra av det här, inget gott finns i detta, men det är ett faktum…

 

Jag är så ledsen, så besviken, så sårad.

Är så mycket som sagts, så mycket som gjorts och jag kan inte riktigt förstå hur en människa kan förändras så.

Jag saknar min Lasse som jag för 5 år sedan träffade, han som kom in i mitt liv och tog mitt hjärta med storm.

Han som visade mig vad kärlek faktiskt är, fick mig att känna känslor jag aldrig känt förut.

Han som öppnade sin famn, tog till sig alla mina barn, spelade ingen roll vem som var vems…

Han som betydde något, för oss alla…

Han har försvunnit och kvar finns bara ett endaste stort hål.

Fem år som varit en känslomässig berg- och dalbana, vi har haft det allt annat än lätt.

Motgångarna har avlöst varandra, kärleken har satts på prov, så många gånger.

Han gjorde bort sig, han fick en chans…

Jag gjorde bort mig, jag fick ingen chans…

 

Det känns bara tomt, så sorgligt, så ledsamt och så fruktansvärt tomt.

Det är så här det ska vara nu, det är inget vi, det är bara jag och mina sex barn.

Det är en ny familj nu, på endast sju…