TILLBAKA TILL BLOGGEN

Om mig som skriver

 
 



Anna, en tjej på 40...och nåt år till 😉 som bor i lilla Fagersta i Västmanland.

 

Mitt bloggande började lite smått för en sisådär 10 år sedan, då på ett forum via Familjeliv.

Skrev sporadiskt om barn och barnafödande, en vardag med småbarn, föräldraledighet och äktenskap.

Men så hände det ofattbara, det där som bara händer andra, hände mig…

Min lille son (då 2 ½ år) hade drabbats av en hjärntumör.

 

Hur mitt och min familjs liv, under några få timmar, vändes upp och ner och hur vi kastades in i den värsta av mardrömmar kan ni läsa om under fliken Melwins sjukdomshistoria.

Men även till högerspalten på bloggens startsida finns flikar med mina blogginlägg under Första tiden med Melwins sjukdom, Melwins operation av Klumpen, Tiden med cytostatikabehandlingen, Protonstrålning i Schweiz.

 

Jag började blogga mer och mer.

I första hand för att det var bra terapi för min egen del (sorterade lite i allt kaos), men också för att vänner, nära o kära, bekanta och alla som ville skulle få möjlighet att kunna följa Melwin och vår familj i kampen mot denna djävulska sjukdom, i med – och i motgång.

 

Melwin har idag fortfarande kvar en tumörrest, samma rest som funnits där hela tiden sedan Melwin lämnade operationsbordet, för att vara exakt.

Hittills har den förblivit helt oförändrad, dvs varken minskat eller vuxit i storlek och visar i nuläget inte på någon aktivitet.

MEN, Melwin är inte friskförklarad. Enligt läkarna ska vi ta en dag i taget, glädjas och leva i nuet och de vet fortfarande inte om tumörresten enbart är vilande, vilket betyder att den kan ta ny fart, eller om den har blivit helt knäckt av behandlingarna.

Melwin går på regelbundna kontroller och bevakas under lupp, mest av oss föräldrar, men även såklart av läkare.

 

Vem är jag då???

 

Har inte alltid bott i Fagersta.

Mina första 13 år bodde jag i Bålsta, sedan blev det pyttelilla Karbenning (i närheten av Norberg om det är till mer hjälp).

 

Men efter jag tagit studenten for jag utomlands i några år. Först Belgien, sen en sväng till England.

 

Hamnade efter det i Sverige igen och bosatte mig i Norrköping.

 

Efter ett par år i Norrköping ville jag ”lite” närmre hemåt och det fick bli Borlänge i tre år, innan jag till sist landade i Fagersta.

 

Jag jobbade i resebranschen. Som säljare i Norrköping och som butiksägare på franchisebasis i Borlänge.

Har rest en hel del, givetvis, då man jobbade i branschen.

Resandet är ett stort intresse, älskar att se världen!

 

Jag blev mamma, för första gången 2002…och sen rullade det på 😉

 

Har fyra gossar från tidigare relationer...

 


Robin -02, Albin -03, Melwin -06, Vincent -08







Mina små prinsar, Melwin, Vincent, Albin, Robin <3<3<3<3

 

 

Gifte mig med Tony 2005 på en strand på Barbados.

Levde livet som gift i 6 år och genomgick sedan en skilsmässa.

Flyttade ihop med Lasse och tillsammans har vi två ”minisar”

 

 

 

 Filippa född 2012

 

 

 

 

Milton född 2013

 

 

 

Det var fem turbulenta år, och jag och Lasse fick från början en brant uppförsbacke att kämpa oss framåt på.

Alla turer, fram och tillbaka, tårar och svek, men även en hel massa skratt och glädje finns givetvis att läsa om här i bloggen 😊

Vi hade det tufft och ja, vi hade alla odds emot oss och uppenbarligen var vi inte tillräckligt starka för att orka hålla ut, orka kämpa oss igenom den värsta av stormar och att stå upp för vår kärlek.

Lasse flyttade under våren 2016.

 

Ska vara helt ärlig och skriva som det var, jag kraschade, bröt ihop, gick in i väggen…kalla det vad du vill.

Jag låg i alla fall skakandes i fosterställning, övertygad om att jag aldrig skulle kunna resa mig igen.

Trodde tårarna aldrig skulle ta slut, krafterna aldrig återvända och jag tänkte både en och två gånger att jag aldrig skulle klara mig igenom detta.

Kände mig totalt misslyckad, värdelös och som den sämsta mamman, människan, kvinnan i hela universum.

Jag hade gjort det igen, jag hade splittrat en familj, utsatt ännu ett par av mina barn för skilda föräldrar, att bo på två ställen, flytta hit och dit…

Ja jag kände mig värdelös, oälskad och helt jävla förkastlig!

 

Det tog mig ett år…

Ett år av hysteriskt gråtande, ibland galet skrikande, men framförallt ett år av pratande.

Jag har helt klart pratat mig igenom detta. Med mina närmaste, som stått bredvid som de starkaste av pelare när jag är på väg att falla…igen. Men också med ”bättre vetande” (som jag väljer att kalla de, men det är ju givetvis en psykolog/terapeut jag skriver om).

Många timmar i en fåtölj.

Men det har det varit värt.

Jag reste mig, jag växte mig starkare, dag för dag, jag samlade krafter, tog mig mod, och jag kom igen!

 

Ska inte säga att det var lätt, det vore att ljuga, men det gick i alla fall.

Den oavgjort största anledningen till att jag orkade kämpa mig upp, tillbaka till livet och att våga mig framåt igen, var givetvis mina barn!!!

DE fick mig att vilja må bra igen, DE fick mig att känna mig betydelsefull, DE visade mig (åter igen) vad kärlek faktiskt är och att familj är familj, oavsett hur den ser ut.

Framför allt kände jag mitt ansvar gentemot mina barn. Vad vore jag för förebild att bara ge upp???!!!

 

Vi är en ny familj nu, på sju…😊

 

Och så våra hårbollar, inte att förglömma😉

 

Har helt ”sadlat om” och skolar nu om mig till Medicinsk sekreterare/Vårdadministratör.

Ni kan läsa en hel del om det i bloggen och varför jag valt just den linjen.

Men helt klart är att jag pluggar till mitt drömjobb 😊

Det är tufft och det är ingen dans på rosor, men det går, mina vänner, det går.

Man kan allt man vill…och lite till 😉

 

 

Puss!