TILLBAKA TILL BLOGGEN

Om mig som skriver

 
 
 

 

Anna, en tjej på 40...och kanske några år till 😉 som bor i lilla Fagersta i Västmanland.

 

 

Mitt bloggande började lite smått för en sisådär 12 år sedan, då på ett forum via Familjeliv.

 

Skrev sporadiskt om barn och barnafödande, en vardag med småbarn, föräldraledighet och äktenskap.

 

Men så hände det ofattbara, det där som bara händer andra, hände mig…

 

Min lille son (då 2 ½ år) drabbades av en hjärntumör.

 

 

 

Hur mitt och min familjs liv, under några få timmar, vändes upp och ner och hur vi kastades in i den värsta av mardrömmar kan ni läsa om under fliken Melwins sjukdomshistoria.

 

Men även till högerspalten på bloggens startsida finns flikar med mina blogginlägg under Första tiden med Melwins sjukdom, Melwins operation av Klumpen, Tiden med cytostatikabehandlingen, Protonstrålning i Schweiz.

 

Jag började blogga mer och mer.

 

I första hand för att det var bra terapi för min egen del (sorterade lite i allt kaos), men också för att vänner, nära och kära, bekanta och alla som ville skulle få möjlighet att kunna följa Melwin och vår familj i kampen mot denna djävulska sjukdom.

 

 

 

Melwin har idag fortfarande kvar en tumörrest, samma rest som funnits där hela tiden sedan Melwin lämnade operationsbordet, för att vara exakt.

 

Hittills har den förblivit helt oförändrad, det vill säga varken minskat eller vuxit i storlek och visar i nuläget inte på någon aktivitet.

 

MEN, Melwin är inte friskförklarad. Enligt läkarna ska vi ta en dag i taget, glädjas och leva i nuet och de vet fortfarande inte om tumörresten enbart är vilande, vilket betyder att den kan ta ny fart, eller om den har blivit helt knäckt av behandlingarna.

 

Melwin går på regelbundna kontroller och bevakas under lupp, mest av oss föräldrar, men givetvis även av läkarna.

 

 

Vem är jag då???

 

Har inte alltid bott i Fagersta.

 

Mina första 13 år bodde jag i Bålsta, sedan blev det pyttelilla Karbenning (i närheten av Norberg om det är till mer hjälp).

Men efter att jag tagit studenten for jag utomlands i några år. Först Belgien, sen en sväng till England.

 

Hamnade efter det i Sverige igen och bosatte mig i Norrköping.

 

Efter ett par år i Norrköping ville jag ”lite” närmre hemåt och det fick bli Borlänge i tre år, innan jag till sist landade i Fagersta.

 

Jag jobbade i resebranschen. Som säljare i Norrköping och som butiksägare på franchisebasis i Borlänge.

 

Har rest en hel del, givetvis, då man jobbade i branschen.

 

Resandet är ett stort intresse, älskar att se världen!

 

 

 

Jag blev mamma, för första gången år 2002, och sen rullade det på 😉

 

Fyra gossar;

 

Robin -02, Albin -03, Melwin -06, Vincent -08

 

 

 

 

 

 

 
 
 

 

 

Gifte mig år 2005 på en strand på Barbados.

Levde livet som gift i 6 år och genomgick sedan en skilsmässa.

Blev sprudlande kär på nytt, blev sambo och förlovad och tillsammans fick vi två barn.

 

 

 

 

Filippa -12 och Milton -13

 

 

 
 
 

 

Det var fem turbulenta år, vi fick från början en brant uppförsbacke att kämpa oss framåt på.

Alla turer, fram och tillbaka, tårar och svek, men även en hel massa skratt och glädje finns givetvis att läsa om här i bloggen 😊

Vi hade det tufft och ja, vi hade alla odds emot oss och uppenbarligen var vi inte tillräckligt starka för att orka hålla ut, orka kämpa oss igenom de värsta av stormar och att stå upp för vår kärlek.

Vi separerade under våren 2016.

 

Ska vara helt ärlig och skriva som det var, jag kraschade, bröt ihop, gick in i väggen, kalla det vad du vill.

Jag låg i alla fall skakandes i fosterställning, övertygad om att jag aldrig skulle kunna resa mig igen.

Trodde tårarna aldrig skulle ta slut, krafterna aldrig återvända och jag tänkte både en och två gånger att jag aldrig skulle klara mig igenom detta.

Kände mig totalt misslyckad, värdelös och som den sämsta mamman, människan, kvinnan i hela universum.

Jag hade gjort det igen, jag hade splittrat en familj, utsatt ännu ett par av mina barn för skilda föräldrar, att bo på två ställen, flytta hit och dit…

Ja jag kände mig värdelös, oälskad och helt jävla förkastlig!

 

Det tog mig ett år…

Ett år av hysteriskt gråtande, ibland galet skrikande, men framförallt ett år av pratande.

Jag har helt klart pratat mig igenom detta. Med mina närmaste, som stått bredvid som de starkaste av pelare när jag är på väg att falla…igen. Men också med ”bättre vetande” (som jag väljer att kalla de, men det är ju givetvis en psykolog/terapeut jag skriver om).

Många timmar i en fåtölj.

Men det har det varit värt.

Jag reste mig, jag växte mig starkare, dag för dag, jag samlade krafter, tog mig mod, och jag kom igen!

 

Ska inte säga att det var lätt, det vore att ljuga, men det gick i alla fall.

Den oavgjort största anledningen till att jag orkade kämpa mig upp, tillbaka till livet och att våga mig framåt igen, var givetvis mina barn!!!

DE fick mig att vilja må bra igen, DE fick mig att känna mig betydelsefull, DE visade mig (åter igen) vad kärlek faktiskt är och att familj är familj, oavsett hur den ser ut.

Framförallt kände jag mitt ansvar gentemot mina barn. Vad vore jag för förebild om jag bara gav upp???!!!

 

Under sommaren 2019 blev jag gravid med mitt sjunde underverk och i april- 2020 föddes en helt underbar liten Thelma 💖

 

 

 
 

 

 

Vi är en ny familj nu, på åtta…😊

 

Och så våra hårbollar, inte att förglömma😉

 

Katten Fiffi

Kaninerna Kurt och Plutten

och den lille hamstern Billy

 

 

 

Har helt ”sadlat om” och pluggade under två år till Medicinsk sekreterare/Vårdadministratör.

Ni kan läsa en hel del om det i bloggen och varför jag valt just den linjen.

Det var rätt tufft att plugga som ensamstående med sex barn. Ingen dans på rosor direkt, men det gick, mina vänner, det gick!

 

Jobbar nu som medicinsk sekreterare på en vårdcentral och trivs så bra, så bra.

Man kan allt man vill…och lite till 😉

 

 

Puss!